hon fick ett slag. rakt i facet. man såg hur ögonen fylldes med tårar. hur hon stod emot. man kunde läsa henne som en bok. Jag ska inte börja gråta va det enda som snurrade i hennes huvud. hon sa inte ett ord efter slaget. utan insåg att det är de här som hon blundat för, de här som hon jämt kommit med massa bortförklaringar till. bortförklaringar till allt. hon hade inte fått leva sin dröm. inte fått leva ett riktigt liv. inte ett sånt liv som hon egentligen vill leva i allafall. hon hade ett liv som hon älskade en gång, men med vinden så försvann de underbara stunderna hon haft. hon hade bara minnerna kvar. hon saknade tiderna, stunderna då allt bara va perfekt. men hon tänkte De är väl så här mitt liv är menat. Men efter ett slag i ansiktet så var det inte mer än tårar, rädsla och svek. vart skulle hon ta vägen? hon visste att det alltid fanns en person som hon kunde prata med, som hon alltid kunde söka tröst hos, hon visste att han jämt ställde upp. men den här gången vågade hon inte erkänna att hon haft fel. att hon levt på lögner och bortförklaringar. utan hon stannade på sin plats. hon fortsatte med det som blivit hennes såkallade livsstil. att ljuga och komma med bortförklaringar. och vara andras bitch, toffel, hund. kalla de va du vill. men hon va en hund. hon satt bunden i ett koppel. det gick så många månader. alla såg hur hon hade förändrats. hur hon hade förvandlats från lycklig till olycklig. men varje gång man frågade om allt var bra, så var allt jämt perfekt. hon blundade för allt. precis allt. men jag kan se att hon är påväg mot rätt håll. jag vet det. jag vet vad hon vill. hon måste bara våga. och snart är hon där.