Något som jag sitter och är sjukt irriterad på just nu är när jag läser ett sms. Ett sms som jag fick från en person. Där han kallar mig lögnare. Och sånt irriterar mig verkligen. Sånt gör mig riktigt arg. Om han hade lyssnat och förstått så hade han aldrig kallat mig de. Då hade hela den här galna missuppfattningen inte hänt. Vissa vet vad jag snackar om. Andra inte.

Men nu är jag trött på det här. Vi hade våran tid tillsammans. Men nu inser jag att du kände inte ens mig. Du hade inte en aning om vem jag egentligen var. Du kanske kunde läsa mitt kroppsspråk, du kanske visste min favoritfärg och ögonfärg. Men min personlighet tog du helt fel på. Iskall, hjärtlös, bitch, lögnare och att jag bara tänkte på mig själv. Det var din uppfattning av mig. Men där tog du som sagt helt fel.

Det jag hört från andra är motsattsen. Du har sagt alla söta saker till mig som att jag är en person som alltid tar folk före mig, tar andras problem framför mina jämt. Men alla hårda ord övervinner. Iskall tyckte du att jag var för att jag sällan sa att jag älskade dig, iskall var jag för att jag vände bort huvudet när du sa att du älskade mig. Men det var raka motsattsen där till iskall. Jag vill inte att Jag älskar dig bara blir en mening som man säger. Och du om någon visste hur blyg jag kunde bli. Men du tog ju åt dig direkt, du gjorde det till de negativa. Och att jag vände bort huvudet var också för att jag kunde bli helt till mig. Vilken brud kan inte bli generad och blyg när en kille viskar i ens öra att han älskar henne? Men jaa, jag kunde kanske ha gjort bättre ifrån mig.

Efter allt de här är jag riktigt trött på de här nu. Det var du som sa att senaste gången vi var tillsammans var våran sista chans. Du sa det om och om igen. Men det tog slut iallafall. Båda har alltid vetat att vi inte har kunnat bara vara vänner. Men vi lyckades ta kontakt igen efter att vi gjort  slut. Vi åkte iväg och badade tusen gånger, gick långa promenader och kollade på film tillsammans. Men det visade sig att vi tänkte olika. Du var fortfarande fast i de förfluta medans jag hade lyckats dra mig ur de. Nu är det du som är fast som en missbrukare.

Efter ett tag sa du till mig att det var så. Så som jag insett nu. Att du var fast. Jag var ärlig och rak mot dig. Jag förklarade för dig att det inte funkar mellan dig och mig. Jag sa till dig att jag aldrig skulle såra dig som vän. Men som vanligt gjorde jag fel. Och allt handlade om dig, det var jag som va The bad guy. Jag fick skuldkänslor och varje kväll låg jag och blundade, stängde in mig själv, och hoppades att allt bara skulle börja om.

Du såg mig efter det hand i hand med en annan kille. Du såg mig skratta och le. Medans du såg dig själv i spegeln, du såg en kille som har fastnat. Och det gav mig självklart tunga skuldkänslor.

Men nu börjar jag tänka att jag kan inte tycka synd om dig hela tiden. Jag kan inte ge och ge hela tiden och du missuppfattar och gör det till de negativa som sagt. Ska jag fortsätta leva så tills du kunnat dra dig ut ur klistret? Varför ska det ens gå enligt dina spelregler? Jag kan inte fortsätta stänga in mig själv. Det ger mig panik. Jag måste kunna släppa dig. Jag har släppt dig och kunnat gå vidare med känslorna. Men jag måste kunna släppa själva dig, måste sluta känna skuld för allt.

Det var synd att det slutade såhär. Att du inte vill ha något med mig och göra. Men nu har du sagt det. Och nu går jag min egna väg. Nu kan du ligga hemma och låsa in dig själv. För jag måste få min egna frihet. Jag ska inte behöva anpassa mig. För det här är slutet nu. Jag raderar dig totalt. Jag tänker inte fortsätta be om ursäkt hela tiden. Nu skapar jag nya minnen, och det blir inte med dig. Vi har våra. Vi var det förflutna.